Dåligt självförtroende och psykisk ohälsa
Låtom oss prata dåligt självförtroende. Jag är så jävla trött på att det alltid ska bagatelliseras och ses som "en tillfällig fas" hos barn och unga. Bland annat gjorde mobbning i skolan att en redan kantstött självbild krackelerade, en alltför vanlig företeelse. Om de vuxna på skolan i fråga hade tagit mobbningen på allvar och vidtagit åtgärder för att få den att upphöra, hade kanske mitt paniksyndrom kunnat förhindrats. Låt mig förklara varför.
Som för många andra med ångestproblematik har ångesten antingen sitt ursprung i, eller förvärras av, dåligt självförtroende. Har alltid känt att jag inte räcker till - någon är alltid sötare, roligare, vackrare och smartare, vilket till stor del beror på sådant som bankades i mig i skolan. Oron för vad andra skulle tycka om mig var under en lång period konstant och jag har etappvis hatat varenda del av min kropp - "de kommer tycka att jag är konstig/ful/tråkig", ni vet. Var svinrädd för att råka skämma ut mig på något sätt. Det var fröet till någon form av social fobi, vilket i sin tur var fröet till mitt paniksyndrom.
Dåligt självförtroende och psykisk ohälsa går alltså hand i hand. "Det är bara en fas"-skitsnacket som många drar när någon säger att de lider av dåligt självförtroende är som sagt skitsnack. Det kan leda till svår psykisk ohälsa. GAD, anorexi, paniksyndrom, bulimi, utmattningssyndrom - you name it!!! Slutsatser: dåligt självförtroende är ingenting som ska viftas bort som en tillfällig fas. Obearbetat kan det leda till att någons liv förändras till det sämre under en lång tid och t.o.m. avslutas alldeles för tidigt. Lyssna. Prata. Försök att förstå. Och mobbas inte för i helvete.
