→uddkludd←

Det är ju bara man själv som kan ta sig ur psykisk ohälsa en gång för alla, det inser jag. Man kan inte förvänta sig hur mycket som helst från sina medmänniskor då alla har egna problem att hantera. Men; tabuet. Det otroligt krävande arbetet för att bli frisk från psykisk ohälsa underlättas verkligen inte av självvald ignorans och nonchalans som alltför ofta spirar i samhället. Folk trycker ifrån sig, blundar, undviker och tycker att de inte har någonting med saken att göra när någon annan mår psykiskt dåligt. "Varför bry sig?" Jag har så jävla svårt för sådana resonemang, och självgodheten i samhället är helt otrolig. Chansen för att man någon gång har gjort eller sagt någonting som lett till att en annan människa blivit ledsen/orolig/nedstämd är 100 %. Många bäckar små av sådana saker under livets gång kan till slut orsaka ångest, depression, utmattning, etc. 

 

Min poäng är att vi alla kan ha bidragit till någons psykiska ohälsa. Det är inte mer än rätt att vi försöker hjälpa dem som drabbas av det så gott det går. Att medvetet undvika/ignorera hen - fastän det ÄR SÅ ENKELT att vara snäll, försöka visa förståelse och stötta - är förkastligt. Jag har inte valt att få problem med ångest och panikångest. Sluta använda ursäkten att "det är hens eget problem" för att slippa agera, snälla. 

Jag gör vad jag kan för att bli frisk och är medveten om att det inte går att glida på någon räkmacka eller förlita sig på andras assistans. Men. Arbetet underlättas enormt om man slipper ifrågasättas. Om man slipper medvetet oschyssta uttalanden som får en att känna sig misslyckad, otillräcklig och utanför. Det är så enkelt att krama någon då och då och säga någonting uppmuntrande. Det kan göra någons dag, på riktigt.

 

Nu får vi se hur mycket skit som hamnar i min inkorg. Kan ju dock förvarna dig som funderar på att skriva någonting giftigt att jag endast publicerar ok kommentarer och tar bort allt annat. :)