→uddkludd←

Låt oss prata om det oundvikliga; dåliga dagar. De första gångerna jag drabbades av bakslag med KBT:n kändes det fruktansvärt. Jag var feg och svag i mina ögon och intalade mig själv att alla andra nog tyckte det också. Det var ett stående samtalsämne med min psykoterapeut som försäkrade mig om att motgångar hör till processen. Ju fler gånger jag "misslyckades" och hämtade mig igen, desto mindre jobbigt skulle det bli vid motgångar. 

 

Hon fick rätt, även om jag inte ska hymla med att motgångar såklart påverkar mig fortfarande. Jag upplever dock att oavsett hur långdragna svackor som uppstått, så har det med tiden blivit lättare att hålla humöret uppe när det sker. Jag blir inte lika ledsen eller ångestfylld då det är lättare att påminna mig själv om att svackan är tillfällig jämfört med i början. 

 

Så till dig som just nu ältar ett nederlag vill jag understryka att det blir bra igen. Har du befunnit dig i en svacka länge och börjar förlora hoppet; kom ihåg att förr eller senare lyckas du med någonting du oroat dig över en lång tid. Du kan ha befunnit dig i en svacka i flera dagar, veckor, månader, men det betyder inte att du aldrig kan komma tillbaka till hur bra det gick förr. Jag har, pga en dålig KBT-erfarenhet i vintras, återigen haft svårt att åka pendeltåget hittills i år. Men jag har haft så många bakslag och hämtat mig så många gånger att jag "lärt mig" att svackan är tillfällig. Kämpa, vila, ha tålamod. Det måste inte gå fort, tvärtom är jag övertygad om att KBT måste göras i ens egna takt för att minska risken för stora bakslag. 

 

Har du mycket ångest över en "misslyckad" KBT-session just nu betyder det inte att du kommer känna så varje gång det händer. Håll ut, och kom ihåg att du inte är ensam. 💪😊