→uddkludd←

Till och med när jag skulle sjukskriva mig från det uni-program jag gick medan jag drabbades av paniksyndrom, var det som om alla förväntade sig att man hade övernaturliga krafter. Ring dit, skriv på, gå dit, skicka in det, gör det. Jag sa flera gånger till både familjen och handläggaren på försäkringskassan att "det känns som att man måste vara frisk för att orka vara sjuk". Jag hade ändå inte blivit utbränd, fått en svårare depression eller liknande. Kan inte ens tänka mig hur jobbig en liknande process måste vara för de som drabbas av sånt. 

 

Känner också att samhällets krav påverkar mitt tillfrisknande negativt, och ALLA jag pratat med som lider av psykisk ohälsa har sagt detsamma. Påtryckningar som "det är såklart du klarar av det där" eller "skärp dig och gör det bara" för att man på något magiskt sätt ska bli frisk snabbare stjälper mer än det hjälper. Jag måste få arbeta med KBT:n i min egen takt, liksom alla andra.

 

Vill också understryka att anledningen till att jag pluggar heltid trots paniksyndromet, om än på distans, inte beror på outtalade krav från omgivningen. Jag gillar att plugga helt enkelt, jag trivs med det. För mig innebär studier nästintill bara positiv stress, vilket självklart är väldigt individuellt. Man MÅSTE ingenting. Att bearbeta sin ångest, oro, trötthet, sorgsenhet, etc. får och BÖR alltid gå först. Glöm aldrig det. Du behöver inte vara så satans effektiv, för at the end of the day är det viktigaste att man är nöjd med livet, eller hur? 😊